vissto

det tar sådan tid att ladda upp bilder här att jag istället beslutat mig att beskriva det jag vill visa med ord. jag tittar på många gamla bilder. jag hittar några jag fastnar i och tittar på länge. det är bilder från den sköna sommaren, från studenttiden, från gamla jobbet och från resor långt borta.
en bild sitter vi på en strand. emellan oss finns en utbrunnen brasa, bredvid står bevis på att vi grillat; tändvätska, grillkol, ketchup och senap. alla ser så glada ut, även om man inte skulle känna människorna så är det tydligt att se att de vilken stund som helst skulle kunna bryta ut i skratt. det ligger ett lugn över bilden, nästan inte en rörelse i vattnet. färgerna går i lila. jag mår bra av att se denna bild, det var en av anledningarna att den hängde uppe i rummet i guatemala. den påminner mig om sommaren och om alla skratten, den påminner mig om glädjen och hemligheter. det var en underbar tid, och det syns även på bilden att vi tyckte det.
bland de andra bilderna finns ochså den med de två tjejerna i vattnet, som håller om varandra som om de aldrig skulle släppa. vi har bilderna från jobbet, den underbara tiden i cambridge, där alla är klädd i svart utom en person. det är hennes sista dag, alla står i en klunga, hon står i mitten. om några dagar ska hon hem igen, men det visar inte bilden. ingen sorg här, bara leenden och sprit.
 en med bästisen i bilen (om man nu fortfarande kallar det så när man börjar närma sig 21..) håret blåser i vinden. hon är på väg någonstans. det är sommar.

jag kom ihåg hur dessa och så många fler satt uppe på den kala väggen i mitt rum. det kändes konstigt att plocka ner dem, det kom jag ihåg. alla de gånger man legat i sängen och drömt sig tillbaka, undrat hur första mötet skulle vara. fantiserat om att träffa alla dessa människor, fantiserat vad det första ordet kommer vara. och nu plockade man ner dem från väggen, där de tryggt setat uppe och gett en stöd. nu var man ett steg närmare dem alla.

men det känns som en evighet sen nu, tyvärr. och tyvärr har jag fortfarande inte träffat alla på bilderna. jag tittar på dem då och då, och försöker minnas det ögonblicket jag tog bilden. nu finns det inget annat kvar att göra.... än att minnas...