vissto

ibland känns det inte riktigt som allt är som det borde. jag påstår inte att jag har det värst på hela jorden, men det skulle kännas kul om ödet kunnde dela ut några höga kort nån gång.
känns som minsta tecken på framgång, vare sig det är på saker jag haft legande sedan tidigare, eller nya ting som rör sig i rätt riktning så kommer alltid nått och skär av allt innan det hunnit bli något som det borde.
känns hårt att säga men känns svårt att känna glädje i andras framgång då ens egen inte verkar excistera. käns dessutom som jag saknar förmåga att känna glädje för saker jag borde vara stolt över som utbildningen och framtidsvisioner som i min värld förvandlas till nått jag måste kämpa mig genom så mycket hårdare pga språket och en dröm som troligtvis aldrig kommer hända.
trodde för ett tag sen att det skulle vara min tur, att nu, nu kommer det till mig med. men nej, som alltid kom den stora yxan och högg ner allt liv och allt hopp i den drömmen med. jag vill inte erkänna att jag är ett av guds svarta får, men jag tror jag bör vänja mig vid den tanken. det värsta är dessutom att jag har sagt detta om och om igen, får mersmak för livet, klättrar upp men sedan hackas ner och säger det igen... den här gången är det för evigt, den här gången kommer inget få mig att ändra tanke. händer nått som får upp mig över jorden får jag ta det med en klackspark, samma klackspark som kommer kicka ner mig inom kort igen...
ejdälg är inte för mig.. tydligen..