vissto

åkte förbi en av nyköpigs många rondeller (läs många då nyköpings kommun tydligen bestämt sig för att sätta nyköping på kartan genom att anlägga sveriges mest rondelltäta stad), för alla nyköpingsbor är det spelhagsrondellen, för alla utanför nyköpings gränser innehåller denna rondell ett monument som snarare påminner lite om stonhedge än något som har med nyköping att göra. men idag, idag var det bara så vackert. lamporna som lyser upp dessa annars tråkiga och fula stenarna reflekterade sitt ljus i förbipasserande snöflingor och skapade någonting som mest kan efterlikna den vackrast konst. det var nästan på gränsen att jag stannade i rondellen för att gå ut och beundra denna vackra föreställning.

det fick mig också att tänka väldigt mycket under hela resan hem (hela fem kilometer från nyköpings centrum…). om någonting så fult som dessa stenar helt plötsligt kan förvandlas till detta vackra, kan då även andra problem lösas om man bara ser dem under andra förhållanden.

jag vet inte riktigt hur jag ska försöka bekämpa allt som flyger i luften just nu, och med allas demoner (även inkluderat mina) som just nu svävar runt i etern kan man nästan bara beskriva allt som självaste inferno. men hur ska man kunna se saker i andra förhållanden, krävs det att det ska bli vår för att allt ska kunna fixa sig. jag vill bara slänga en filt över allt och försöka sudda bort det genom att byta lakan. (för övrigt vet jag att den meningen inte hade någon som helst betydelse, men jag hoppas ni förstår vad jag försöker säga…) jag vet att jag inte kommer kunna lösa världsproblemen på en dag, jag tror tyvärr inte ens jag kommer ha en faktor i att lösa något dilemma alls under den snaraste framtiden, men jag vill ändå hoppas att det kommer att gå. jag vill hoppas, för just nu ör det tyvärr bara hoppet jag har, och nåde den som försöker ta det ifrån mig. jag tänker inte lämna ifrån mig det, inte utan en rejäl fajt, och det gäller allt.

jag ger inte ifrån mig mitt hopp… jag ser dessa vackra bilder framför mig, och jag vet att det är en verklighet. och det viktigaste, jag vet att det är en möjlighet.

ge inte ifrån hoppet, jag tänker inte tillåta det.

idag gäller dt att gå upp med tuppen. eller, i alla fall känns det som om jag måste gå upp med tuppen då mitt kontinuerliga "dolce vita" liv (aka arbeslöshet) her gjort mig lat. jag är van att int behöva gå upp innan tolv, om jag så beslutar. jag är van att äta frukost i lungn och ro framför trogna vapendragaren tvn. jag är van att besluta när, var och hur jag ska gå upp- men framför allt vad som händer sen. idag blir jag inkastad i jobb, och jag känner att varenda cell i min hela kropp gör revolt.
helt plötsligt har jag gått ifrån att leva livet på lugna sidan till att behöva gå upp och jobba. det låter säkert jätte töntigt och det får mig säkert att framstå som världens lataste vuxen (jag kallar mig nu vuxen då jag tycker att man vid 20 vuxit ur ungdomskastet...), men det är som när man hade lov och var tvungen att gå tillbaka till skolan. fanns det någon värre morgon än den precis innan skolan öppnade dörrarna igen. när man levt i en vana är det väldigt svårt att bryta den. och när man levt i denna typ av vana är det extremt svårt att komma in i rutin igen. (speciellt om man stannade uppe sent för att umgås lite med vännerna...)
men jag suger in magen, sätter näsan i luften och andas in det som kallas "morgonluften". för en dag är jag en arbetande kvinna, precis som alla andra....
...godmorgon på er...

det tar sådan tid att ladda upp bilder här att jag istället beslutat mig att beskriva det jag vill visa med ord. jag tittar på många gamla bilder. jag hittar några jag fastnar i och tittar på länge. det är bilder från den sköna sommaren, från studenttiden, från gamla jobbet och från resor långt borta.
en bild sitter vi på en strand. emellan oss finns en utbrunnen brasa, bredvid står bevis på att vi grillat; tändvätska, grillkol, ketchup och senap. alla ser så glada ut, även om man inte skulle känna människorna så är det tydligt att se att de vilken stund som helst skulle kunna bryta ut i skratt. det ligger ett lugn över bilden, nästan inte en rörelse i vattnet. färgerna går i lila. jag mår bra av att se denna bild, det var en av anledningarna att den hängde uppe i rummet i guatemala. den påminner mig om sommaren och om alla skratten, den påminner mig om glädjen och hemligheter. det var en underbar tid, och det syns även på bilden att vi tyckte det.
bland de andra bilderna finns ochså den med de två tjejerna i vattnet, som håller om varandra som om de aldrig skulle släppa. vi har bilderna från jobbet, den underbara tiden i cambridge, där alla är klädd i svart utom en person. det är hennes sista dag, alla står i en klunga, hon står i mitten. om några dagar ska hon hem igen, men det visar inte bilden. ingen sorg här, bara leenden och sprit.
 en med bästisen i bilen (om man nu fortfarande kallar det så när man börjar närma sig 21..) håret blåser i vinden. hon är på väg någonstans. det är sommar.

jag kom ihåg hur dessa och så många fler satt uppe på den kala väggen i mitt rum. det kändes konstigt att plocka ner dem, det kom jag ihåg. alla de gånger man legat i sängen och drömt sig tillbaka, undrat hur första mötet skulle vara. fantiserat om att träffa alla dessa människor, fantiserat vad det första ordet kommer vara. och nu plockade man ner dem från väggen, där de tryggt setat uppe och gett en stöd. nu var man ett steg närmare dem alla.

men det känns som en evighet sen nu, tyvärr. och tyvärr har jag fortfarande inte träffat alla på bilderna. jag tittar på dem då och då, och försöker minnas det ögonblicket jag tog bilden. nu finns det inget annat kvar att göra.... än att minnas...

är det någonting med snön som får alla runtomkring en att må som sämst. jag tror inte det finns en enda person i min närhet som ionte har någonting att gå omkring och oroa sig över eller må dåligt över. vad hände med världen, är detta att växa upp. för om att vara vuxen innebär hoper av problem och nära och käras problem inlindat i en värld som skriker på hjälp, då vet jag inte riktigt om vuxenheten är någonting för mig. jag har länge sagt att jag ska stanna i den ålderna jag är i nu för evigt, just för att jag inte riktigt har kommit till det stilleståndet då jag vet vad som ska sägas vid "vuxna" problem. tänkte att genom att stanna här kanske man slapp dessa situationer. nu senare har det slagit mig att bara för att jag stannar i åldern kommer ingenting annat göra det och världen kommer fortfarande sätta mig i dessa situationer. så det blir att fira många födelsedagar framöver. men det hjälper inte det faktum att jag fortfarande inte vet hur man ska agera nu. det fanns ingen kurs i gymnasiet som lärde oss att ge stöd vid förlorandet av någons man, eller vad som händer om någon i ens närhet har fått problem med kronofogden men är för ung för att göra någonting åt det. hur kan man lära ut ämnen som textilverkstad och filmkunskap men inte erbjuda en enda kurs i vuxenhet 1on1. jag vet nu hur man ska sy på en dragkedja och jag vet hur man snickrar ihop en fin hallspegel med vit glans, men jag har ingen aning hur jag tröstar en ensam fru eller en barnlös mor. och jag vet heller inte vad jag kan göra för att alla i min omgivning ska må bra igen, jag vet inte hur jag kan fixa dessa problem- och det stör mig. är detta varför jag vill bli läkare, för att "fixa" folk....

men än har jag många år kvar, förhoppningsvis lär man sig med åren... ...eller...

ibland får jag känslan av att allt och alla omkring mig inte roterar kring solen som man tidigare trott, utan istället tar sig ett extra varv runt månen istället- bara för att... den positionen jag befinner mig i just nu är självklart inte den positionen jag måste befinna mig i i resten av mitt liv. men det är jävligt jobbigt hela tiden tvingas fajta sin väg förbi den. jag påstår inte att att ska serveras som på ett silverfat. men man kan väll i alla fall få äta soppa med en bronsgaffel då och då... och även om detta nu är mina tankar, tänker jag för den delen inte sätta mig på en öde ö med ingenting annat än en dator som binder mig till omvärlden, bara för att finna "min inre styrka". dagen kommer då du blir placerad på denna ö ändå, varför sätta sig i den situationen nu.
hur som haver, inget är perfekt. det må vara sant. det är de fulaste sprickorna i muren som kan bilda konst- men också de som kan få huset att falla...

Ännu har det inte gått så lång tid från då, men ändå gör det ont i själen av längtan tillbaka dit.
Paradice Divers, mitt mecca...


dykningen, en hobby jag aldrig skulle tro mig gilla. men det hela slutade med kärlek och jag är nu fast besluten att ta mig dit ner igen och se mer...





Vicky, den trogna kamraten på resan.. som lancelott och artur tacklade vi problemen med skratt... jag saknar att sitta på en buss mitt ute i ingenmansland och hoppas att det endast är ett fåtal timmar kvar...
här på vag 30 meter under havsytan... ...och inte ens en tanke av rädsla...


                                                                                                                                                  ....och sen var det xela...


....som en syster


...en ren olycka... 





...delar av klassen

...och mitt jobb

 
                                                                                                                                                      ...ibland...

huvudet snurrar. utekväll i kväll, längtan är långt från stor. men det är bara jag. x upphöjt i två är 130, det är för mycket, vi tar bort en siffra eller två, resultatet får ej överskrida 57. samma samma... imorgon kanske, hoppas jag..., imorgon så...

Första blogginlägget gick inte så hima bra, men jag är inte den som lägger mig efter första fösöket. Så på det igen. Tänkte sätta in lite bilder på folk i mon omgivning, men tiden är för tillfället för kort och jag int upplagd för att rota runt bland mina bilder.. så det får bli en annan gång...
Framtidsdrömmarna börjar gå itu, ...test värt 3000 Alex... BG på det och lätt fem rutor...